Someday I'll Fly
Varje gång efter att jag har sett en ny dokumentär om John Mayer påstår jag att det är den bästa jag har sett. Jag vill inte lova att detta är sista gången jag skriver det, men denna dokumentär är ett mästerverk. Inte mindre uppspelt blir jag över det faktum att dokumentären är 100% fan-made. John har ingenting med produktionen att göra, och ändå trodde jag i 56 minuter att den var skriven och regisserad helt utifrån Johns direktiv. Ganska snart in i dokumentären förstod jag dock att den på något sätt var annorlunda, då det aldrig fanns någon riktig "nutids-intervju" som det ofta finns i dokumentärer där artisten ser tillbaka på sin karriär och artistiska resa. I detta fall fanns istället John som en berättarröst där han var med och kommenterade varje steg i hans resa - från det att han växte upp med sina två bröder, mamma och pappa till det att han nu sitter med 6 stycken fantastiska studioalbum och anses vara en av världens bästa musiker. Allen Eastwood, som har gjort denna non-profit dokumentär, har enbart använt sig av "archived television interviews, podcasts, bootleg recordings, Internet clips, album tracks, DVD and Blu-ray footage". Eastwoods syfte med dokumentären var att visa John Mayers resa som artist. Det som skiljer denna dokumentär från många andra är att man känner igen mycket av materialet, det vill säga intervjuer, videoklipp och uttalanden (vill poängtera att jag inte på något sätt kritiserar Eastwoods arbete då det han gjort är helt ofattbart) dock lyckas han sätta ihop allt detta material på ett sätt som gör att vi verkligen får följa Johns resa ur hans eget perspektiv. Vi får följa arbetet bakom varje album, hans toppar och hans dalar. Under mina 56 minuter av ren njutning passade jag på att markera för några av de scener som jag kände extra starkt för eller som på något sätt fick mig att tänka en extra gång. För att inte "spoila" och förstöra dokumentärens upplevelse är mitt tips att sluta läsa nu och istället se dokumentären. Efter det är ni välkomna att läsa mina favoritdelar och gärna kommentera vad ni tyckte om dokumentären!
19:30
John talar om hur han uppskattar de låtar som har det där "utrymmet" och "rörligheten" som ofta kommer till uttryck på scenen och i liveframträdanden. Att i studion lägga ner en massa tid på att skapa de perfekta låtarna efter mått och medel som kanske inte går att förlita sig på under liveframträdanden är i längden inte hållbart. John talar om "songs that don't dictate what I have to do every night".
22:00
I början hade jag ofta svårt att förstå mig på The Trio. Varför startades den? I och med denna dokumentär, där man får se "konsekvenserna" av framgången med "Daughters" blir The Trio's uppkomst mycket mer tydlig och gruppen får ett starkare syfte.
27:15
The first record - get him in
The second record - make him fam
The third record - crush him
34:00
Lade ni också märke till framträdandet där John är utan gitarr? Haha, kändes skitskumt! Om det är någon av er som har en aning om vad det var för framträdande får ni gärna kommentera, vill verkligen se det.
38:00
Åh, jag älskar verkligen historien om "The Hurt" och "Friends, Lovers or Nothing". Ni har säkert hört uttrycket förut, när John säger: "The songs that made it to the record - they are winners".
44:00
Fastän jag inte är särskilt intresserad av Johns privatliv tyckte jag det var bra att Eastwood valde att ta med hela incidenten då John hamnade i skiten vad gällde media. Men särskilt gillade jag också hur "Born & Raised" framställs som revansch.
"It's a good thing to say you're a good person".
46:30
Älskar när John pratar om Walt Grace's Submarine. Förutom det faktum hur starkt han känner för låten, men också det att det var den första gången då han skapade en värld som inte var hans egen. Majoriteten av Johns låtar och texter utgår ifrån hans eget liv och händelser, vilket gör denna låt unik. John beskriver sig själv som "a third person narrator writer".
47:30
That won't work
That didn't work
01:04
Dokumentären kunde inte få ett bättre slut. Ni som har följt bloggen ett tag vet hur jag känner för "Dear Marie" från Rock in Rio. Goosebumps all over the place!
19:30
John talar om hur han uppskattar de låtar som har det där "utrymmet" och "rörligheten" som ofta kommer till uttryck på scenen och i liveframträdanden. Att i studion lägga ner en massa tid på att skapa de perfekta låtarna efter mått och medel som kanske inte går att förlita sig på under liveframträdanden är i längden inte hållbart. John talar om "songs that don't dictate what I have to do every night".
22:00
I början hade jag ofta svårt att förstå mig på The Trio. Varför startades den? I och med denna dokumentär, där man får se "konsekvenserna" av framgången med "Daughters" blir The Trio's uppkomst mycket mer tydlig och gruppen får ett starkare syfte.
27:15
The first record - get him in
The second record - make him fam
The third record - crush him
34:00
Lade ni också märke till framträdandet där John är utan gitarr? Haha, kändes skitskumt! Om det är någon av er som har en aning om vad det var för framträdande får ni gärna kommentera, vill verkligen se det.
38:00
Åh, jag älskar verkligen historien om "The Hurt" och "Friends, Lovers or Nothing". Ni har säkert hört uttrycket förut, när John säger: "The songs that made it to the record - they are winners".
44:00
Fastän jag inte är särskilt intresserad av Johns privatliv tyckte jag det var bra att Eastwood valde att ta med hela incidenten då John hamnade i skiten vad gällde media. Men särskilt gillade jag också hur "Born & Raised" framställs som revansch.
"It's a good thing to say you're a good person".
46:30
Älskar när John pratar om Walt Grace's Submarine. Förutom det faktum hur starkt han känner för låten, men också det att det var den första gången då han skapade en värld som inte var hans egen. Majoriteten av Johns låtar och texter utgår ifrån hans eget liv och händelser, vilket gör denna låt unik. John beskriver sig själv som "a third person narrator writer".
47:30
That won't work
That didn't work
01:04
Dokumentären kunde inte få ett bättre slut. Ni som har följt bloggen ett tag vet hur jag känner för "Dear Marie" från Rock in Rio. Goosebumps all over the place!